Göteborg på morgonen, Göteborg under lunchtid, Göteborg i kvällsrusning och så en tjej som ska försöka göra sig hörd och sedd. Igår var jag och några av mina kollegor på Utvecklingsenheten för barns hälsa och rättigheter i just Göteborg för att göra intervjuer och ta reda på vad människor vet, tycker och tänker om FN:s barnkonvention.
Dagen började med en intervju med Emma Broberg, tjänsteman på kommittén för rättighetsfrågors kansli. Vi var alla lite nervösa i början, eftersom det var första gången vi gjorde en riktig, filmad intervju. Men allt eftersom intervjun flöt på slappnade alla av mer och mer, och mot slutet blev det riktigt trevligt. Nästa punkt på dagens program var ett fråga människor på stan vad de vet, och nervositeten slog till ordentligt igen. Tänk om ingen skulle stanna och prata med oss? Tänk om vi inte skulle ha något material att visa upp när vi kom tillbaka?
Till en början gick mycket riktigt segt. Få människor stannade överhuvudtaget, de flesta vuxna skyndade bara förbi utan att ens kasta en blick på oss, och det var ännu färre som ville vara med på film. Men skam den som ger sig, och efter tre timmar hade vi tillslut lyckats få tag på en hel del människor som snällt ställde upp på intervju, och på filmning.
Till slut var det dags för dagens sista möte med Maria Sjögren på Göteborgs Stads centrums stadsdelsförvaltning, som arbetar med inriktning mot barn och unga. Med mer självsäkerhet och erfarenhet på fötterna gick vi dit och gjorde ytterligare en bra och intressant intervju, som gav oss många nya saker att tänka på.
Så tillslut, en trött men nöjd tjej sätter sig på tåget hem i Göteborgs kvällsrusning och tänker “Wow, vilken dag”.
/Alexandra Quist
