Elisas reflektion efter tre veckor som barnrättsutvecklare

Få saker är så motiverande som att få känna sig uppmärksammad. 

Vi har nu avslutat vår tredje vecka här i Vänersborg som barnrättsutvecklare för Västra Götalandregionens avdelning rättighet. Tio ungdomar, här för att bidra med vad vi än kan till att stärka barn och ungas rättigheter, b.l.a. genom att ungdomar involveras, som vi gör här. Men vi får hjälp såklart: “Ska jag sätta på kaffe?” brukar David fråga, ja men gör det, “Hur går det?” brukar Anni fråga, och jo men det går bra. Det går verkligen riktigt bra. 

Att få komma till en praktikplats där ens synpunkter är efterfrågade, ens idéer uppmuntrade och ens funderingar besvarade känns verkligen riktigt bra. Att lilla jag kan få bli lyssnad till, att lilla jag kan få vara med och påverka. Göra en skillnad. Att arbeta sida vid sida med ett gäng andra ungdomar som också blir lika engagerade, för att vad, om inte den här känslan av att få känna sig önskad och uppmärksammad, gör en motiverad?

Efter lite förarbete under den första veckan kom vi fram till två olika projekt att satsa på. Den ena gruppen gör en film, och den andra, den som jag är med i, skriver en webbtidning riktad till vuxna från barn. Vi vill utöka den här chansen vi fått av att få bli lyssnade på, och sprida den till arbetande över hela Västra Götalandsregionen. Som ett underlag och kanske en inspiration åt vuxna att möta ungdomar så som vi blir bemötta här i Vänersborg. Tänk er, att genom en ökad kommunikation, genom att vuxna lär sig lyssna till och uppmärksamma barn,  återskapa den motivation vi känner här fast över hela regionen. Hur häftigt hade inte det varit? Hur stor skillnad hade inte dagens unga kunnat göra då?

Och det går faktiskt, som sagt, riktigt bra. Artiklar skrivs, politiker intervjuas, barn och unga tillfrågas och allting sammanställs. Det tar tid, och ibland är det svårt, men ofta hittar vi lösningar tillsammans i gruppen. Det ska bli roligt och spännande att se hur slutresultatet blir, och jag tror att vi alla hoppas på att lyckas få ihop och lämna efter oss något riktigt användbart. Men hur allting reder ut sig tillslut återstår bara att se. Än så länge jobbar vi vidare, dricker vårt kaffe, och fortsätter förhoppningsvis att svara, när Anni frågar, att jo men det går faktiskt riktigt bra.

Elisa Hagby

Elvinas reflektion efter tre veckor som barnrättsutvecklare

Innan jag skulle hit var jag både taggad, nervös och förväntansfull. Mest spännande var det att få träffa gruppen, vilka av dessa härliga människor skulle bli mina medarbetare visste jag inte. Smått och sakta gick det framåt och samtidigt som jag lärde känna mina kollegor/vänner  lärde jag mig vad barnkonventionen  innebar. Jag tror att jag aldrig fått en så bra undervisning/workshop i barnkonventionen någonsin. 

Dessa dagar har  flutit på snabbt och man har knappt märkt av tiden för att det har varit så spännande. Vi delade upp oss i två grupper utifrån våra intressen vilket är bra då vi har kommit överens om arbetet och alla har varit för, att nå en så bra resultat så möjligt. Första veckan gick  mest på planeringen samt övningar och andra veckan började vi sakta forma ett projektplan om hur vi skulle lägga upp vårt arbete. 

I min grupp bestämde vi oss för att skriva en tidning. Till en  början var det svårt att greppa tag i något konkret. Vi bollade mellan olika idéer när det gälller tidningens innehåll, utseende och budskap. Till slut hamnade vi på att göra en webbtidning som handlar om unga och barn  som tycker till om olika saker i samhället och uttrycker sin mening. 

Under arbetets gång har vi tagit intervjuer allt från politiker till små barn och fritidspersonal, vilket jag tycker visar att många är engagerade i barns rättigheter och att många vill förändra barns tillvaro till det bättre. Det här är dock bara en del av vad man jobbar med, så jag hoppas att arbetet ökar och mer feriepraktikanter utvecklar det här. 

Den här feriepraktiken har absolut varit något av det mest givande inför mitt kommande studerande och riktiga arbete. Jag har haft det jätteroligt och hoppas nu på att få ett så bra resultat så möjligt. 

Elvina Huseynli

Moas reflektion efter två veckor som barnrättsutvecklare!

Det har nu gått två veckor sedan jag började jobba som barnrättsutvecklare, och oj vad fort tiden har gått! Det känns som att jag har känt människorna här betydligt längre än fjorton dagar, samtidigt som det inte var länge sedan jag tog bussen till jobbet för första gången.  

De tre första dagarna fick vi en introduktionskurs i barnkonventionen och började även få reda på vårt uppdrag. Vi hade också mycket sammarbetsövningar och lekar för att komma in i “smekmånadsfasen” som de kallade det, vilket innebar att vi skulle lära känna varandra så bra som möjligt innan vi började arbeta med projekten. Därefter fick vi skriva förslag på vad vi ville arbeta med, samt hur vi skulle göra det. Vi la ihop förslagen och delade till slut in oss i två grupper, film och tidningsgruppen. Jag valde att vara med i filmgruppen eftersom jag tyckte det verkade roligast. Jag har tidigare gjort några småfilmer med mina kompisar vilket har varit väldigt kul och jag kände att det var en bra chans att få lära mig mer.

Vi tänkte först göra en film om mobbning, men upptäckte snart att det var ett ämne som dels var väldigt stort och som dessutom var väldigt vanligt att göra filmer om, och vi ville inte att vår bara skulle bli en i mängden. Vi fick lite handledning och kom istället fram till att göra en film som handlar om medvetenheten kring barnkonventionen med fokus på kollektivtrafik. För att få material till filmen har vi intervjuat barn, ungdomar och vuxna på lite olika ställen och det har gått bra. Vi var i Göteborg en dag och försökte göra en undersökning genom att dela ut blanketter att fylla i, och det är nog det som gått minst bra, de flesta tyckte nog mest att vi var ivägen. Några provade istället att strunta i blanketterna och istället komma fram med kameran och fråga en snabb fråga vilket gick mycket bättre, så det gör vi nog någon mer gång.

Nu har jag jobbat här i två veckor och det har verkligen varit roligt. Vi är ett härligt gäng ungdomar med riktigt bra handledare och vägledning. Jag är väldigt glad över att jag fick det här jobbet och jag hoppas att slutresultatet blir lika bra som jag föreställer mig och att vi lyckas nå ut till så många som möjligt.

Moa Davidsson